Om man ska kommentera tidens, och högtidens, frosseri är ett skyltfönster en perfekt plats. Det har konstnären Sofia Tolis förstått. DN:s Birgitta Rubin har sett.
Vi är mitt i frosseriets storhelg. En köpfest med ett överflöd som få kulturutövare får smaka av – något Sofia Tolis kommenterar i sin paradoxala skyltfönsterinstallation ”Konstnärens Mekka” på SP gallery i Stockholm (tom 9/1).Här är en sparv på väg att flyga in i den öppna munnen på en kvinnogestalt, som har vissa likheter med konstnären och poeten själv. Halvt uppätna sparvar skymtar också genom fönstret, allt läckert gestaltat i glaserat stengods.
Sofia Tolis travesterar det gamla uttrycket om stekta sparvar som flyger in i munnen, den där fantasitillvaron när man får allt serverat utan minsta ansträngning. I verkligheten tillhör bildkonstnärer en hårt arbetande grupp med vårt samhälles allra magraste inkomster, dessutom utsatta för växande hot och hat.
Tolis bitska verk kan också ses som en besvärjelse. Och möjligen är hon bönhörd – i regleringsbreven för 2020 får flera myndigheter i uppdrag att stärka villkoren för konstnärer och kulturskapare.
Hemmet som idé, symbol för identitet och plats sammanlänkar Therese Szateks och Sofia Tolis utställningar på Stockholmsgalleriet SPG. Szatek gör utsnitt ur rum hon vistats i både som barn och vuxen, och tecknar omsorgsfullt av dessa för henne betydelsebärande vinklar och vrår. I ljustunnlar, under bordet och bakom de fladdrande gardinerna frammanas en stark närvaro av minnen.
I de inre rummen har Sofia Tolis byggt den surrealistiska installationen "Hemmets lämningar som underströmmar", med ljud och skulpturer i trä och textila material. I ljudverken för hon en dialog med sin grekiske författarfar. Tolis är själv verksam som poet men faderns besatta skrivande under uppväxt resulterade i frånvaro. Installationen leder in i en ung kvinnas hjärna, med drömmar och behov, brister och begär. Virkade fåglar återkommer som symboler för tankens flykt och frihet.
På kvällen den 19 mars har Sofia Tolis en egen uppläsning på galleriet, tillsammans med poeterna Marie Lundquist, Marie Silkeberg och Ann Hallström.
Birgitta Rubin
Det är fortfarande några dagar kvar på en av de mer lyckade dubbelutställningarna just nu. Att ställa ut två konstnärer i samma lokal brukar bjuda på vissa utmaningar, och det är inte alltid dessa går att tackla på ett optimalt sätt. Risken för kompromisser och medföljande urvattning av helhetsintrycket är alltid närvarade. Men Sofia Tolis och Therese Szatek är två konstnärer som fungerar ovanligt bra tillsammans, utan att man får känslan av att de fått anpassa sig till varandras uttryck och urval av verk.
[...]
Även Sofia Tolis utgår från den personliga sfären, närmare bestämt relationen till den skrivande grekiske fadern och den frånvaro som skapande arbete ovillkorligt innebär i förhållande till omvärlden. Tolis noggrannhet i hanteringen av språket och tingen och hennes långsamma bearbetning av motiven för tankarna till en filmskapare som Theo Angelopoulos. Man får intrycket av att något oåterkalleligt har hänt, att en hinna lagts mellan människorna och förhindrar deras kommunikation. De klassiska renhets- och oskuldssymbolerna från den grekiska världen finns där, det vita linnet, spetsarna finns där, men spegeln har spruckit från kant till kant. Nu återstår det mödosamma arbetet med att genom språket och föremålen söka återvinna förtroendet till den egna förmågan att skapa en ny väg genom livet.
Sofia Tolis är konstnär tillika poet vars arbeten ofta kretsar kring egna erfarenheter där det personliga ogarderat balanseras mot det privata.
I tidigare verk har hon bl.a. utforskat existentiella frågor som språkets relation till det mänskliga åldrandet, sexualitet och religiös fundamentalism. Vare sig hon arbetar med textbaserad konst, fotografier, installationer eller textila skulpturer strävar verken efter att blottlägga ämnenas inre väsen. Hon har en förmåga och ambition att kombinera och förena olika uttrycksmedel utan några omskrivningar. Utställningen Men varför skriar du nu så högt? tar sin utgångspunkt i nostalgi-begreppet och handlar om en smärtsam faderslängtan, som präglats av Tolis grekiske fars bortgång nyligen.
Pegasos, den bevingade hästen i grekisk mytologi som sedan antiken associerats med poetisk inspiration blir fundamentet som allt kretsar kring i en himmel någonstans i gränslandet mellan dröm och verklighet.
Sofia Tolis (f. 1968), av både svensk och grekisk härkomst, utbildades vid Konstfack 1993-1999, samt Nordens Författarskola, Biskops Arnö 1990-1991 och 2002-2003. Hon har bl. a. ställt ut på Skulpturens hus i Stockholm och Röda sten i Göteborg. Hennes lyrik har publicerats i litterära tidskrifter såsom OEI, Lyrikvännen och Ordfront magasin.
S.P.G, susanne pettersson gallery
Sofia Tolis Anatomie de ma mère (Min mammas anatomi)
Det är alltid med stor spänning man besöker Galleri Candyland. Här möter man ofta konstnärer som inte är så kända och etablerade men som arbetar experimentellt och verkligen seriöst ofta utan någon tydlig kommersiell avsikt. Och det är vad man kan säga om Sofia Tolis och hennes utställning Anatomie de ma mère.
Direkt jag kommer in i galleriet så möter jag till vänster en form som jag först uppfattar som ett instrument som liknar två stycken maraccas. Men när jag tittar närmare så är det två ögon av virkat garn utplockade ur sina ögonglober. De stirrar rakt mot mig. Intill hängande i taket: en stor form som man får lust att krypa inunder för att utforska. Den har formen av en människohjärna uppbyggd av virkade slingor som tvinnar sig in och ut intill varandra på ett komplext sätt. Nu ser jag att även de andra skulpturerna i rummet är delar från människan. Och utställning har också titeln: Min mammas anatomi.
Att Sofia Tolis valt ett så ovanligt material som garn och tyg som hon virkat och format till skulpturer innebär ett sätt att arbeta som kräver tid och tålamod för att nå det uttryck hon avser. Materialet, tiden och långsamheten känns vara viktiga komponenter i hennes skapelseprocess. Utställningen som är personlig och udda är noggrant utförd med en känsla av värme och liv. Härligt att få se en konstnär som så varsamt och disciplinerat genomfört en idé.
Anders Lundmark
[...] Uställningen är fyndig och samhällskritisk och refererar än till litteraturen, än till konstnärens högst privata speglar, landskap, minnen och värderingar. Hjärtat skall gro av drömmar, enligt skalden Bo Bergman. Annars är hjärtat armt. Någonting sådant skriver han, och det är väl sant. Men hjärtat skall ha något att säga också. Annars är det lika armt. Här sägs åtskilligt. Infallsvinklarna är många. [...]
Sofia Tolis visar dels ett verk bestående av skärp kring mormoderns liv, tygremsor och spännen, dels sjuksköterskeförkläden, vita hängslen med knappar och sedesamt ihopstrukna springor, fickor och bröstlappar och mitt på tavlan en bild av Edith Södergran. Den förra är ett slags trygghet som redan kläder utstrålar från en älskad person. Det andra har en klinisk renhet, en stram korrekthet, men associerar också till sjukdom och för tidig död, och det vita förklädets kringspridda delar liknar en söndersprängd trygghet.
Bo Degerman
Sofia Tolis insekter är inspirerade av den schweiziska psykiatrikern Rorschachs berömda bläckplumpstest. Det går ut på att oregelbundna former kan få oss att associera till händelser och känslor. Sofia Tolis egna svarta plumpar fick henne att komma ihåg en dröm präglad av rädsla att mörka krafter skulle ta över. Obehagliga insekter höll på att ockupera hennes rum. Men med hjälp av magi och eld lyckades hon avvärja dem.
Ljuset - symbol för förändring
Inte heller på utställningen i galleri Kretsen som har vernissage i dag saknas det moteld, här i form av klasar av glödlampor.
- Ljuset är vackert. Det är en symbol för förändring, för en positiv handling, säger Sofia Tolis, som är 34 år gammal och bor i Stockholm. Hon har läst konst på Konstfack och deltagit i grupputställningar i bland annat Stockholm, Norrköping och Gävle. Det är inte första gången hon gör en symbolladdad utställning. Hon har till exempel tolkat poeten Sylvia Plaths dikter genom teckningar och diktat vidare på några av Plaths texter. [...]
Maria Albel
I dag har konstnären Sofia Tolis vernissage på Forsbacka bruk. "Texter i rummet" heter utställningen som handlar om skapande i allmänhet och Sylvia Plath i synnerhet.
Utställningen som äger rum i Blåsmaskin med sina höga kala stenväggar, består av både bild, ljud, text och video. I första rummet hänger en svit teckningar med titlar hämtade från Sylvia Plaths dikter. Teckningarna där samma motiv återkommer i lite olika tappningar har drag av filmdukar, eller diaprojektioner där de hänger löst mot den grova stenväggen. Ett gemensamt drag är deras fysikhet, deras uttryck av brist och fragment. Där finns en teckning av en förlossningssal där tre sängar har namn; först Sylvia, sedan hennes två barn; Nicholas och Frieda. Närvarande i sin frånvaro är mannen Ted Hughes. I bakgrunden går ljudbandet med ett fragment ur en dikt: "När jag föll ut ur ljuset" lyder orden som Sofia Tolis lappar ihop, klipper isär, backar och tar om tills det slutligen blir en hel mening.
- Jag föreställer mig att hon fick smaka på orden.
Video om skaparvånda
Det inre rummet har blivit en filmsal där videon "Förberedelser och försök" visas. Den visar händerna av en kvinna i blommig klänning (femtiotal!) som sitter vid ett bord. Hon börjar att klippa och fila naglarna, en förberedelse som ger en känsla av äckel och fara. Sedan tar hon fram ett vitt pappersark, slätar ut det och knöcklar det till en boll. Redan där resignation, och plötsligt verkar ljudbandet med de tunga halvkvävda andedragen inte längre som hämtade från en dykares under vattnet, utan från någon med huvudet i en ugn. Men hon börjar om. Tar papperet, ritar ett lodrätt hårt streck. Börjar om, ritar en cirkel. Börjar om, i övre vänstra hörnet och fyller papperet med svart. Börjar om, skriver ett "S" (som i Sylvia eller Sofia?). Börjar om... och så vidare, tills papperet ånyo blivit till en hoptryckt boll.
Den drygt två minuter långa sekvensen ser jag om några gånger, och lägger märke till nytt varje gång. Som symaskinsljuden när hon filar naglarna - kanske en referens till poesins etymologi, grekiskans "poiein" som betyder "att sy, att foga samman"...
Rent bokstavligt
Kopplingarna mellan skrift och bild är täta i Sofia Tolis verk - inte bara symboliskt som i denna video där kvinnan ömsom ritar figurer, ömsom tycks börja skriva, utan rent bokstavligt i utställningen. Att konstnärer numera blandar bild, video och ljud är inte så ovanligt. Men det är mer sällsynt att de skriver själva. Det gör Sofia Tolis.
Några av teckningarna innehåller dikter där hon diktar vidare på texter av Sylvia Plath. Det blir ett slags textfantasier, fast hårt hållna och mycket, mycket bra. Här publicerar vi en där de första tre meningarna är Sylvia Plaths och resten av dikten är av Sofia Tolis - i en ordvariation av närmast ekelöfskt märke. Fast hans "den gamla skalligheten" har blivit "den unkna dräktigheten" - blivit ord och bild om det kvinnliga skapandet.
Stina Andersson
I anslutning till utställningen [Språk är ett virus från yttre rymden] arrangerades på lördagskvällen en poesiafton. De fyra medverkande poeterna [Ola Julén, Janus Kodal, Susanne Pettersson och Sofia Tolis] hade valt ut var sin plats i utställningen där dom läste egna dikter. Dikter som på något sätt skulle appellera till det eller de kontverk som hängde på just den platsen. Eftersom det inte finns några mallar, regler, något rätt eller fel och då de egna tolkningarna är utgångspunkt i utställningen kändes det väldigt spännande att se hur de fyra författarna hade tolkat "sitt" konstverk. [...]
Poeten och konstnärinnan Sofia Tolis från Stockholm blandade humor och allvar i sina dikter. Med en blandning av humor och allvar kan man också betrakta Lotta Mossums vagnar och den rullande projektionen med texten "Where is my mind". I en av sina dikter gav Sofia Tolis röst åt en senildement äldre kvinna. En annan, den bästa dikten för kvällen, handlade om kvinnan som hade en man under golvet och som skrattade så åt detta att hon hamnade på hospital. Där fick hon en vit rock av bomull att bära "till nästa gång". Ut och in, från och till hospitalet vandrade kvinnan. En stark dikt, humoristisk och tragisk, allt på en gång.
Eva Lindblad
Sofia Tolis tar lika gärna språket till hjälp som bild och skulptur. Det går igen i hela hennes verk och är förstås inte så konstigt, eftersom hon skrivit mycket och sökte sig till skrivarutbildning innan Konstfack. Språklig medvetenhet och litterär gestaltningsförmåga är en nödvändig förutsättning för hennes sätt att arbeta, men man kan också se att språkarbetet lett henne hit.
Intresset för vad som händer med språket när människan åldras har efter hand blivit ett av hennes huvudteman - vad en människa som ett helt liv använt och utvecklat sitt språk gör när hon åter "går i barndom", när senildemensen slår till och snävar in vokabulären mot grundläggande existensfrågor, flödar ut den i sexuella underströmmar eller religiös fundamentalism.
Sofia har tidigare ganska ogarderat utgått från sig själv i sina verk, balanserat mellan privat och personligt. Det som gjort starkast intryck på mig är strävan efter enkelhet och omedelbarhet, att hon konsekvent undvikit att ingärda sig av kryptiska stilövningar.
Hon betraktar även dementa uttryck på ett liknande sätt. I ett verk har hon bearbetat en gammal kvinnas rabblande monolog genom att spela in den, skriva ner den och få den uppläst på band. Denna omgestaltning av ett dokumentärt material blir ett tydligt exempel på hur formen underställs innehållet, att ett någorlunda neutralt återgivande av vad den dementa kvinnan faktiskt säger är en väg mot ett språkligt blottläggande.
Men även där Sofia arbetar rent bildmässigt, som hennes serie fotografier från en äldre kvinnas hem, där efterlämnade kläder och tillhörigheter arrangerats i ett stadium av begynnande förfall, har hon gestaltat samma känsla. Genom de gamla klädesplaggen framträder känslan som fantastiska syner och undermedvetna strömmar ur ett allt mer kaotiskt minne. Resultatet blir ett slags omvänd fetischism, och hon drar gränsen hitom det pornografiska, en faktor man alltid spelar med när biografiskt material används. Och biografi tycks bli hennes metod.
Sofia framhåller Louise Bourgeois, en åldrad konstnär med aforistiskt sinne som varken förlorat sin språkliga stringens eller skulpturala gestaltningsförmåga på gamla dar. Bourgeois' självbiografiska arbeten med uppstoppade gamla kläder går igen i Sofias fotografier, men iscensättningen gör att bilderna lossnar och vinner en egen styrka. Den autentiska miljön blir här en tillgång, och den råa kyligheten i det kallnade hemmet slår ut från bildytan.
Jag uppfattar det ena av Sofias avgångsverk, "Modell av ett lidande" som en direkt hyllning till Bourgeois, medan textkollaget "En klädnad vit, en skuld betald" visar på en egen väg därifrån, på samma sätt som bilderna. Hopfogningen av tre kapade böcker - i en monter som kan föra tankarna till såväl ett nattduksbord som en gravsten - kan ses som en didaktisk modell av hur medvetandets strömmar och strukturer sägs löpa, men när man möter verket och läser texterna mot varandra, så kan man inte undgå känslan av ett lurande kaos.
Som författare skriver man antingen om sig själv eller om andra. Som konstnär har man väl i princip samma val, men hur gestaltar man en annan människas inre utan att falla in i slitna expressionistiska manér? Sofia Tolis har en förmåga och ambition att lösa detta genom att kombinera eller snarare syntetisera språk, bild och skulptur, och jag ser fram emot fler försök. De kan leda till något helt nytt.
Karsten Thurfjell